Det kom av sig lite!

Jaha ja, stockholm marathon 2013 kom av sig...
Vi bytte tak förra sommaren och jag mådde pyton där uppe på nocken. Magkatarr och illamående, vredesutbrott och gråtattacker avlöste varandra och jag lovade mig själv att aldrig mer göra så stora arbeten själv.
Min kloka man frågade flera gånger om det inte var så att vi kanske väntade barn, och jag snäste av honom. Självklart kunde det inte vara så, jag kan ju inte bli gravid bara så där... Trodde jag. Efter någon veckas tjat visade ett ultraljud att jag var i tredje månaden...

Så marathon kom liksom av sig, att springa 4.2 mil 12 veckor efter förlossningen ansågs visst inte som en klok idé. Men men, lite för tidig men alleles underbar kom Axel till oss i slutet på januari och marathon lär ju finnas kvar.

Så nu gäller det... 2014... It's on!

Skulle man inte bli klar i huvudet av träning?

Uppenbarligen gäller denna devis inte omedelbart vid träningsstaten för idag har jag varit mer puckad än lovligt.

Dagen började med ett fantastiskt beslut att stänga av väckarklockan utan att kolla om den gick igång på snooze... Fail #1

Halvvägs till jobbet hörde jag att matlådan for ner på golvet i bilen men beslutade mig för att köra vidare... Fail #2

Väl på jobbet hade jag en förvirrad konversation på mobilen med dagmamman om vem som eg skulle hämta Signe och när, hon hade rätt och jag fel... Fail #3

Jag smet iväg på en tidig lunch för att hinna ner på gymmet och få en introduktion av den som ska vara min personliga tränare (hur skumt det än låter att jag har en sån!). Väl där upptäcker jag efter några minuters irritation att det visst var imorgon... Fail #4

Men men, jag hann med och orkade springa 1,5 kilometer på bandet, bara 40,5 till så är maran piece of kaka..

Och nu sitter jag här och fungerar över bästa sättet att städa ur tre deciliter ärtor ur bilen samtidigt som Signe kör slut på mormor och jag laddar inför imorgon...
Då blir det 3x30 min på gymmet och jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning!

To drop dead felt like a good idea!!

Well, here I am, lying in bed after the first workout. I still don't understand why on earth I made ​​my reservations on a double class the first thing I did, but what's done is done and I'm not a quitter! =)

After a moment of remorse in the lockerroom I crept out and looked at those who were waiting for the class, and there was of course a whole bunch of young, attractive, well-trained girls. My first reaction was of course to go hide someplace!
But I plucked up my courage and plowed through the group . I was delighted to see that there also were three ladies there,  them aswell beautiful and very fit, but after a quick glance at me I guess I awakened a deep-seated maternal instinct of a couple of them and within seconds I got an instruction and a lot of peptalk!

Five minutes into the session, just as I thought my chest would burst, says the cheerful leader that now we should all be propperly warmed up and the class would start for real ... At that moment I wished I would die!
Thirty minutes later, I was sure that that was exactly what I was doing, and it felt wonderful! Then I would atleast avoid the pushups.

Tomorrow I'll be aware that I'm alive, and on Thursday ... On Thursday I'm gonna repeat the whole crazy thing!!

Döden lockade!

Jaha, då ligger jag i sängen efter det första träningspasset. Jag förstår fortfarande inte riktigt hur jag tänkte när jag bokade upp mig på ett dubbelt pass det första jag gjorde, men gjort är gjort och jag är inte den som backar! =)

Efter den lilla stunden av ågren i omklädningsrummet smög jag ut och tittade på de som stod och väntade på passet, och där fanns förstås en hel drös med unga, snygga, vältränade tjejjer. Min första reaktion var givetvis att låsa in mig på toaletten!
Jag tog dock mod till mig och plöjde genom gruppen och såg till min förjusning att det även fanns tre damer där, även de givetvis snygga och vältränade men efter ett snabbt ögonkast på mig väcktes en djupt rotad modersinstinkt hos ett par av dem och jag fick snabbt en instruktion och en massa pepp!

Fem minuter in i passet, just som jag trodde bröstet skulle sprängas, säger den käcka ledaren att nu är uppvärmningen slut och nu börjar vi på allvar... Då ville jag bara dö!
Trettio minuter senare var jag säker på att det var just det jag höll på att göra, och det kändes underbart!!! Då skulle jag iallafall slippa styrketräningen.

I morgon lär jag veta att jag lever, och på torsdag... då kör vi igen!!   

Ångesten är på väg

Igår fattade jag ett beslut, för att undvika att få ågren och backa ur verkställde jag beslutet direkt. Jag gick och köpte ett gymkort. Nu sitter jag i omklädningsrummet och undrar vad jag har gett mig in på. Ett pass på en timme med step och core träning, och jag som har noll koordination!

Ångesten smyger sig på! :)

Fail!

Yesterday night was absolutely wonderful, had a great dinner at a dear friends house, just her and me. lots of laughter and lots of serious conversations too. She is a very fit person and i really look up to her for that, and she was so supportive and really tried to motivate me, i got home with a feeling that absolutely anything was possible!

And today is the day that was supposed to be the first day in my new healthy life. Thought I would take hubby and the kid for a long walk, maybe even bring our lunch.
Look up what gym or health club I would like to visit and make a plan for next weeks good and healty dinners...

Too bad I had a bottle of wine last night though. Today is a lazy day =)

Ett försök till nystart!

Jaha, hej och välkommen antar jag! Bäst att vara lite artig och snäll så här i början. Orkar och vill ni följa med kommer ni säkert att få se mindre sympatiska sidor av mig också.

För fyra månader sedan antog jag en utmaning. Min bror fick mig i ett svagt ögonblick och föreslog att vi skulle springa Stockholm marathon 2013 för att ha ett mål med träningen.
Så här i efterhand undrar jag förstås vem det var jag hörde svara JA, inte kan det ha varit jag iallafall...
Träningen hittils kom väl av sig ganska definitivt i och med vintern, men nu är det mars och slut på ursäkter.

Jag tänkte att jag skulle summera mitt utgångsläge här och ge mig själv en ärlig chans att följa resan mot ett förhoppningsvis mycket hälsosammare liv.
Vikt: 2/3 ganska prick 90 kilo (herregud!)
Kondis: mer än gärna.. oh.. kondition: urusel
Löpning: det är halt och otäckt men 5 kilometer kuperad terräng tar ganska prick 50 minuter att ta sig runt. Längre har jag inte sprungit sedan innan jag väntade barn!

Utgångsläget är som ni ser bedrövligt, men då det kan ju bara bli bättre!

Tack J för idén med en blogg, lite press är aldrig fel!

Välkommen till The Full Monty, den nakna och obekväma sanningen!

/Jenny